Not that Lucky.
Jag vet inte vem jag försökte lura.
Varken ikväll eller i det stora hela.
Hjälten såg det på mig på en gång, och frågade hur det var fatt med mig.
Och jag kände hur hans vänstersida frös till när svaret kom; Det är bra, men...
Jag fick prata och förklara och långsamt kröp det fram att det var jag som lurat mig själv, att jag blånekat de självklara känslor han väcker i mig och trots att jag hela tiden vetat om vart hans begränsningar ligger har jag tittat förbi dem och försökt att leva i nuet.
En tid ifrån varandra fick mig att inse hur mycket jag behöver mina fantasier. Och mina drömmar, den känslan av att en gång räcka till, vara den outbytbara, kvinnan med stort k, som Bonden uttryckte det; en sådan man inte släpper taget om.
Jag har lagt all min romansa-tid hos Hjälten, vilket jag absolut har velat. Och när han delat sina historier med mig, de bittra, de glada, de långsökta så har jag känt mig utvald. Insläppt på alla sätt och vis. Precis som när vi somnat i något som kom att kallas för 'vår position', när vi skrattat åt varandra eller något fyndigt jag sagt ( I am funny, and you know it). Då har jag också känt att jag var där, mitt i honom och hans liv och jag trivdes med det.
Men i slutändan så visste jag att jag gjorde avkall på möjligheten att bli någons. Någons andra, någons självklara på alla plan. Jag har ju vetat sanningen hela tiden, och kanske är det vad som gör mig bitter? Att jag blundade och gjorde det mest idiotiskt tjejiga jag vet- jag hoppades att han en dag skulle se mig annorlunda.
Eller rent krasst, och jag hatar mig själv både för att jag tänkte så och för att jag använder det uttrycket, så kanske jag gick och väntade på honom? Insikten får mig att må illa, är jag inte bättre än så?
Vi gjorde rätt som bröt.
Ja.
Visst gjorde vi? Vem svarar på sådant?
Och jag väljer att tro på honom, när han höll om mig i en sista kram och sa till mig att han verkligen hoppas att jag en dag hittar det jag söker, att jag får göra en människa lycklig och bli lika lycklig själv. Jag väljer att tro honom när han bara vill mig väl. Och hoppas att han tror mig när jag, genom ett patetiskt litet blogginlägg tackar honom för att han hjälpt mig så långt på vägen att inse mitt eget värde. Jag hoppas han tror mig när jag nu låter honom veta hur jävla svårt det var att inte springa efter i trappan och ropa:
-Vänta! One for the road...
Varken ikväll eller i det stora hela.
Hjälten såg det på mig på en gång, och frågade hur det var fatt med mig.
Och jag kände hur hans vänstersida frös till när svaret kom; Det är bra, men...
Jag fick prata och förklara och långsamt kröp det fram att det var jag som lurat mig själv, att jag blånekat de självklara känslor han väcker i mig och trots att jag hela tiden vetat om vart hans begränsningar ligger har jag tittat förbi dem och försökt att leva i nuet.
En tid ifrån varandra fick mig att inse hur mycket jag behöver mina fantasier. Och mina drömmar, den känslan av att en gång räcka till, vara den outbytbara, kvinnan med stort k, som Bonden uttryckte det; en sådan man inte släpper taget om.
Jag har lagt all min romansa-tid hos Hjälten, vilket jag absolut har velat. Och när han delat sina historier med mig, de bittra, de glada, de långsökta så har jag känt mig utvald. Insläppt på alla sätt och vis. Precis som när vi somnat i något som kom att kallas för 'vår position', när vi skrattat åt varandra eller något fyndigt jag sagt ( I am funny, and you know it). Då har jag också känt att jag var där, mitt i honom och hans liv och jag trivdes med det.
Men i slutändan så visste jag att jag gjorde avkall på möjligheten att bli någons. Någons andra, någons självklara på alla plan. Jag har ju vetat sanningen hela tiden, och kanske är det vad som gör mig bitter? Att jag blundade och gjorde det mest idiotiskt tjejiga jag vet- jag hoppades att han en dag skulle se mig annorlunda.
Eller rent krasst, och jag hatar mig själv både för att jag tänkte så och för att jag använder det uttrycket, så kanske jag gick och väntade på honom? Insikten får mig att må illa, är jag inte bättre än så?
Vi gjorde rätt som bröt.
Ja.
Visst gjorde vi? Vem svarar på sådant?
Och jag väljer att tro på honom, när han höll om mig i en sista kram och sa till mig att han verkligen hoppas att jag en dag hittar det jag söker, att jag får göra en människa lycklig och bli lika lycklig själv. Jag väljer att tro honom när han bara vill mig väl. Och hoppas att han tror mig när jag, genom ett patetiskt litet blogginlägg tackar honom för att han hjälpt mig så långt på vägen att inse mitt eget värde. Jag hoppas han tror mig när jag nu låter honom veta hur jävla svårt det var att inte springa efter i trappan och ropa:
-Vänta! One for the road...
Kommentarer
Trackback
