Av ren respekt...
... säger jag inte; Kom hit.
Men jag kan ändå inte låta bli att hoppas på att han ser det här innan han somnar, kastar sig på sin vita springare och tyst knackar på min ytterdörr.
Kom och håll om mig, kom och gör mig lite mer hel en natt.
Men jag tänker det, så hårt, att jag tappar tråden. Det som för mig tillbaka är att höra samma glädje som ett barn i hans röst och veta vilken bra plats han är på nu, vart han är på väg. Och jag har fått det svart på vitt att jag bara skulle förstöra, och henne vill jag inte vara.
Story of my life.
Samtidigt som jag blir så jävla glad över att höra vad han säger skär det i mig.
Trots min cocktail av painkillers (jag har faktiskt en fraktur i handen) så känner jag tydligen smärta.
- Jag kan ju inte förneka att jag har känslor för dig, men det räcker inte.
Så är det alltid.
Man gillar mig, man diggar mig, man har sitt livs bästa stunder med mig, man öppnar mig, man stänger mig och lägger mig åt sidan som en bok.
Jag räcker aldrig till.
Not that Lucky.
Jag vet inte vem jag försökte lura.
Varken ikväll eller i det stora hela.
Hjälten såg det på mig på en gång, och frågade hur det var fatt med mig.
Och jag kände hur hans vänstersida frös till när svaret kom; Det är bra, men...
Jag fick prata och förklara och långsamt kröp det fram att det var jag som lurat mig själv, att jag blånekat de självklara känslor han väcker i mig och trots att jag hela tiden vetat om vart hans begränsningar ligger har jag tittat förbi dem och försökt att leva i nuet.
En tid ifrån varandra fick mig att inse hur mycket jag behöver mina fantasier. Och mina drömmar, den känslan av att en gång räcka till, vara den outbytbara, kvinnan med stort k, som Bonden uttryckte det; en sådan man inte släpper taget om.
Jag har lagt all min romansa-tid hos Hjälten, vilket jag absolut har velat. Och när han delat sina historier med mig, de bittra, de glada, de långsökta så har jag känt mig utvald. Insläppt på alla sätt och vis. Precis som när vi somnat i något som kom att kallas för 'vår position', när vi skrattat åt varandra eller något fyndigt jag sagt ( I am funny, and you know it). Då har jag också känt att jag var där, mitt i honom och hans liv och jag trivdes med det.
Men i slutändan så visste jag att jag gjorde avkall på möjligheten att bli någons. Någons andra, någons självklara på alla plan. Jag har ju vetat sanningen hela tiden, och kanske är det vad som gör mig bitter? Att jag blundade och gjorde det mest idiotiskt tjejiga jag vet- jag hoppades att han en dag skulle se mig annorlunda.
Eller rent krasst, och jag hatar mig själv både för att jag tänkte så och för att jag använder det uttrycket, så kanske jag gick och väntade på honom? Insikten får mig att må illa, är jag inte bättre än så?
Vi gjorde rätt som bröt.
Ja.
Visst gjorde vi? Vem svarar på sådant?
Och jag väljer att tro på honom, när han höll om mig i en sista kram och sa till mig att han verkligen hoppas att jag en dag hittar det jag söker, att jag får göra en människa lycklig och bli lika lycklig själv. Jag väljer att tro honom när han bara vill mig väl. Och hoppas att han tror mig när jag, genom ett patetiskt litet blogginlägg tackar honom för att han hjälpt mig så långt på vägen att inse mitt eget värde. Jag hoppas han tror mig när jag nu låter honom veta hur jävla svårt det var att inte springa efter i trappan och ropa:
-Vänta! One for the road...
Varken ikväll eller i det stora hela.
Hjälten såg det på mig på en gång, och frågade hur det var fatt med mig.
Och jag kände hur hans vänstersida frös till när svaret kom; Det är bra, men...
Jag fick prata och förklara och långsamt kröp det fram att det var jag som lurat mig själv, att jag blånekat de självklara känslor han väcker i mig och trots att jag hela tiden vetat om vart hans begränsningar ligger har jag tittat förbi dem och försökt att leva i nuet.
En tid ifrån varandra fick mig att inse hur mycket jag behöver mina fantasier. Och mina drömmar, den känslan av att en gång räcka till, vara den outbytbara, kvinnan med stort k, som Bonden uttryckte det; en sådan man inte släpper taget om.
Jag har lagt all min romansa-tid hos Hjälten, vilket jag absolut har velat. Och när han delat sina historier med mig, de bittra, de glada, de långsökta så har jag känt mig utvald. Insläppt på alla sätt och vis. Precis som när vi somnat i något som kom att kallas för 'vår position', när vi skrattat åt varandra eller något fyndigt jag sagt ( I am funny, and you know it). Då har jag också känt att jag var där, mitt i honom och hans liv och jag trivdes med det.
Men i slutändan så visste jag att jag gjorde avkall på möjligheten att bli någons. Någons andra, någons självklara på alla plan. Jag har ju vetat sanningen hela tiden, och kanske är det vad som gör mig bitter? Att jag blundade och gjorde det mest idiotiskt tjejiga jag vet- jag hoppades att han en dag skulle se mig annorlunda.
Eller rent krasst, och jag hatar mig själv både för att jag tänkte så och för att jag använder det uttrycket, så kanske jag gick och väntade på honom? Insikten får mig att må illa, är jag inte bättre än så?
Vi gjorde rätt som bröt.
Ja.
Visst gjorde vi? Vem svarar på sådant?
Och jag väljer att tro på honom, när han höll om mig i en sista kram och sa till mig att han verkligen hoppas att jag en dag hittar det jag söker, att jag får göra en människa lycklig och bli lika lycklig själv. Jag väljer att tro honom när han bara vill mig väl. Och hoppas att han tror mig när jag, genom ett patetiskt litet blogginlägg tackar honom för att han hjälpt mig så långt på vägen att inse mitt eget värde. Jag hoppas han tror mig när jag nu låter honom veta hur jävla svårt det var att inte springa efter i trappan och ropa:
-Vänta! One for the road...
Riv ut, bygg om.
Det har varit en omtumlande, upprivande, fantastisk vecka.
Jag har fått ta tag i mitt inre samtidigt som jag greppat högaffeln med ena handen och mjölkat 50 mjölkstinna kossor med andra. Jag har suttit i grupp och fått höra att jag är en förebild och en målbild, att jag skiner av friskhet och ork.
Och jag har suttit i samma grupp helt nedbruten, på botten av min egen brunn och letat efter ytan.
Det blir intensivt när allt kopplas bort och fokus läggs på att bli bättre. Fokus läggs inte ens på det egna barnet, som noterar frånvaron av mamma med att kaosa. Och inte vilja somna om vi inte delar huvudkudde. Men hennes och mitt är intakt.
Vad har förvånat mig, med mig själv?
Känslan av att inte kunna vara där jag skulle behöva vara. Känslan av att vilja sträcka ut en hand och hjälpa en hjälte när han legat under kniven (för att vara lite dramatisk)
Och ja. Jag räknar timmarna och minutrarna till dess att jag är hemma igen.
Det här är inte...
... en blog om bulimi.
Det är en blog om mig, för att jag en dag ska kunna blicka tillbaka och få ledtrådar till hur jag fungerar.
Men det kändes som en förlust idag när jag stod på ett vernissage och kände mig otillräcklig, såg en tillflyktsort i toalettstolen och hukade mig nedåt med två fingrar i halsen. Det kändes som en förlust när jag hulkade tyst (något jag är expert på, jag har spytt på en hel del offentliga toaletter med lövtunna väggar), en förlust trots att jag hade kontroll på situationen i ungefär två minuter. Det är så lätt att försvinna lite snabbt från verkligheten, men att sedan möta min glansiga blick i spegeln då jag tvättar händerna gör det svårare.
Det fanns ingen tvål.
Jag måste växa upp.
Jag är förfan småbarnsmorsa.
Kontroll för mig borde inte vara att kräkas.
Jag är vuxen och har lagt det där bakom mig.
