Riv ut, bygg om.
Det har varit en omtumlande, upprivande, fantastisk vecka.
Jag har fått ta tag i mitt inre samtidigt som jag greppat högaffeln med ena handen och mjölkat 50 mjölkstinna kossor med andra. Jag har suttit i grupp och fått höra att jag är en förebild och en målbild, att jag skiner av friskhet och ork.
Och jag har suttit i samma grupp helt nedbruten, på botten av min egen brunn och letat efter ytan.
Det blir intensivt när allt kopplas bort och fokus läggs på att bli bättre. Fokus läggs inte ens på det egna barnet, som noterar frånvaron av mamma med att kaosa. Och inte vilja somna om vi inte delar huvudkudde. Men hennes och mitt är intakt.
Vad har förvånat mig, med mig själv?
Känslan av att inte kunna vara där jag skulle behöva vara. Känslan av att vilja sträcka ut en hand och hjälpa en hjälte när han legat under kniven (för att vara lite dramatisk)
Och ja. Jag räknar timmarna och minutrarna till dess att jag är hemma igen.
Kommentarer
Trackback
