Söka
Jag tittar efter dig.
Din självklara skepnad, din slanka kropp under svart tyg, dina ögon som alltid står igenom alla andra intryck.
Jag känner efter dig.
Dina naturliga konturer under min handflata, din axels kurva mot mitt bakhuvud.
Jag söker din doft.
Och även om den unga mannen bredvid mig på tunnelbanan förnimmer mig om din parfym så finns inte just dina partiklar där. Och saknaden berättar bara att det inte är du, att det inte är din blick som möter mig där i rusningen.
Jag tänker på dig.
Och oftast är det, när livet är såhär, när jag inte är med dig som jag förstår din storhet.
Min skärm är fylld av dina ord, dina ord till mig som svar på mina till dig.
Jag torkar diskret bort en tår, min kollega tittar på mig med ett höjt ögonbryn. Tacksam, säger jag bara.
Så oändligt tacksam.
Söka
Jag tittar efter dig.
Din självklara skepnad, din slanka kropp under svart tyg, dina ögon som alltid står igenom alla andra intryck.
Jag känner efter dig.
Dina naturliga konturer under min handflata, din axels kurva mot mitt bakhuvud.
Jag söker din doft.
Och även om den unga mannen bredvid mig på tunnelbanan förnimmer mig om din parfym så finns inte just dina partiklar där. Och saknaden berättar bara att det inte är du, att det inte är din blick som möter mig där i rusningen.
Jag tänker på dig.
Och oftast är det, när livet är såhär, när jag inte är med dig som jag förstår din storhet.
Min skärm är fylld av dina ord, dina ord till mig som svar på mina till dig.
Jag torkar diskret bort en tår, min kollega tittar på mig med ett höjt ögonbryn. Tacksam, säger jag bara.
Så oändligt tacksam.
Rosa Silke
Jag trippar på tå genom hallkorridoren.
I slutet är rummet, i slutet finns flackande lågan från ett pärongrönt doftljus, i slutet ligger en hjälte och undrar säkert vart jag tog vägen.
I slutet väntar du.
Mina bleka fingrar kramar dörrposten, och jag tittar in.
Mitt nattlinne ligger som ett tunt, tunt lager mot mina revben, bröstvårtorna hintas under ceriserosa silke och spetsen ligger perfekt utmed linningen.
Mitt hår är yvigt och jag kikar försiktigt på dig, som med en girig hand fattar tag om min midja. Jag känner mig skör. Jag känner mig fantastisk.
Du tittar på mig som ett vackert inslaget paket med önskat innehåll.
Dina läppar hittar mina. men vandrar snabbt vidare till halsen, till min puls och du drunknar i mig genom att trycka dig så nära det går.
Du kysser mig som med läppar av kronblad, drar ner urringningen och fångar mina bröst, tar ett stadigt tag om min midja, lyfter sakta negligen och kysser insidan av mina lår.
Jag har alltid undat var kärlekesnovellerna menar med att få kläderna avskalade. Jag lärde mig det i natt.
Du är frustrerad, när jag naken grenslat dig utbrister du varför det inte går att komma närmre.
- Jag är i dig, men du känns ändå alldeles för långt borta.
Du mumlar mot min nacke, jag lutar huvudet bakåt och ser på din gyllene hud.
Trycker läpparna mot din tinnig och viskar att jag är här, jag är här.
Jag vet inte vad det är som frustrerar dig inatt, min vackra, men när du börjar ge utlopp för det du bär inom dig så slänger du ner mig på rygg, håller ett stadigt tag i mig och låser dina, nu svarta ögon, i mina. Din käke är låst, mitt ben har du slängt över axeln, du ser ut som om du hatar mig.
Jag sträcker en kall hand mot din panna, (har du tänkt på att mina händer alltid är kalla?) En ådra har fyllts med blod och pulserar under din hud, jag smeker dig där och viskar att jag älskar den.
Ådran i din panna.
Vad gör du med mig?
Hur gör du det?
När du, efter att vi knullat färdigt, blir till en pojke i min famn, kysser jag dina skuldror tills du somnar
Mening
Jag ser inga färger, känner ingen hunger. Höstens dofter av förmultna äpplen och blöta löv går mig förbi.
Det är som om att jag inte tömmer lungorna på luft, andetagen är inte kompletta och mina fingrar avger inga spiralformade avtryck.
Tror du att det är för att jag saknar dig?
För att du fattas mig?
Jag hade själv hoppats att det vore så. Att det var förlusten som fick mig att sörja, att jag kunde vara så ego i mina känslor för dig, att min egen saknad drev mig framåt. Vidare.
Men det är en minimal detalj i ditt liv, det är att något i din vardag känns meningslöst som gör mitt hjärta ledset,
Det finns inget jag inte skulle offra för att få det annorlunda.
För att få fylla ditt liv med mening.
Äckel
Av den som legat som en bomullstuss i hans famn, av den vars vinklar han aldrig tröttnat på att beundra, av den som skrattat med honom, av den som naken gränslat honom och leende låtit håret falla över hans huvud för att kyssa honom.
Vänd dig om
Är det nu mina ögon tappar sin glans och skimret din närhet gett mig sakta falnar?
Sakna
Du kan lindra genom att smeka min mage eller tvinna mitt hår mellan dina fingrar.
Men mest bara dig.
Avskalat
Plötsligt stannar du till, i vad du nu tagit dig för.
Om vi bara suttit nära varandra i en lila soffa eller älskat oss blodiga mot en husvägg, kanske är vi en meter i från varandra på en innerstadsbuss eller på varsin sida av ett matbord.
Du stannar upp och din blick låser sig likt en laserstråle på någon del av mig, möjligtvis ett nyckelben.
Jag frågar vad du tänker på och du svarar att du aldrig märkt hur vackra nyckelben jag har. Och att varje stund med Tea är att uppskatta och upptäcka en ny vinkel.
Hur ska du förstå vad dina ord gör med mig, ditt enda mål är att vara öppen, att inte lämna något kvar för mig att gissa mig till. Att inte lämna kvar något som lurar mig, att vara så pass rak att inte mitt förlorade sinne målar upp det där slottet, den där framtiden, den där tiden jag vill dela med dig.
Så hur ska du förstå att jag omöjligt kan trycka bort vad det är du säger, när jag försöker gardera mig och skratta bort dina komplimanger så kommer alltid nya.
Hur?
Att du pratar med mig är en komplimang, att du tar tag i min nacke och kysser mig är en heder och att jag får ta del av dig och hela ditt väsen är en ära.
Dina sanningar, mjuka som honung i varm mjölk varvad med karga verkligheter.
Inte låta Tea drömma.
Och jag måste backa, lämna sådant som är självklart för mig, av ren respekt för dig. Det är jag som saknar att röra dig när jag sträcker ut en hand i ett nattblått landskap av täcken och kuddar, det är jag som inte får dela dig, det är jag som står med huden ut och in, hjärtat i en svidande hand och inga tårar kvar när jag inser att din lycka finns inte i mig. Eller något jag kan erbjuda.
När du frågar något, är inte jag svaret och den informationen ekar mot min märg, mot min insida.
Men du hör inte det, för du behöver aldrig lyssna på mitt hjärta, du hör inte att varje slag lämnar en efterklang.
Och det är ditt namn.
En hjältes namn.
Natten.
Kvällen började i mörkret, där jag med stapplande handlflator letade mig fram i mitt gamla hem, städade ur det som varit mitt mest personliga utrymme för att göra plats för någon annan. I varje armrörelse blev en yta lite renare, ett minne lite blekare. Varenda hörn av lägenheten besudlades av rengöring, och de önskningar jag viskat in mot väggarna samlades i alldeles för högt tempo ner i stora kartonger av wellpapp.
Det var svårt att samla ihop allt som varit mitt, bitterljuvt vemod när jag strök dörrposterna för att säga hejdå.
Det är då han är där, Hjälten i sagan, och hör direkt på min röst hur jag mår. Innan jag vet ordet av så kysser han mig och vi slänger de sista soporna.
Det är inte många ord som talas, men han kysser mig så kraftigt att jag tappar taget om det jag har i händerna och något krossas mot den frostiga asfalten.
En varm taxi, 275 kronor och en hissfärd senare står vi i mitt nya hem, den borg jag tänkte bygga utan hans andedräkt i möblerna, men jag bodde här i ungefär en vecka innan hans långa gestalt saknades.
Med mitt ena sovrum upplyst av bildrör och The Office UK föreslår jag en fyrkant med Ben och Jerry, vi ligger i en stor, bred säng och tittar tills han fattar tag om min nacke och ger mig en kyss som även nu får det att vibrera i hjärtat. Säger något som han börjat repetera om och om sista tiden;
Jag förstår inte hur du kan vara vacker i alla ljus och i alla vinklar.
Hans händer över mig får mig att inse min skönhet.
Och även i natt älskar vi, men det är något som händer. Det är något annat, han tar inte i, han stirrar mig djupt i ögonen och viskar varma ord om min skönhet, han pressar sin tyngd emot mig och kysser mig, han håller fast mina handleder i ytterläge och varvar långsamma, utdragna rörelser med att lyfta upp mig på sina höfter med en handvändning.
Med näsan djupt begravd i mina skulderblad mumlar han att han tycker om mig. Han tycker om mig!
En pärla av ordet älska är på vippen att ramla över mina läppar, men just då kommer jag, vi står på knä och jag lutar huvudet mot hans axel.
Hjälten i drömmen
Swizzels Matlows Love Hearts
En sista fix
En tyst knackning på min ytterdörr, en Tea som tassar upp för att öppna. Kisar mot hans skepnad i trapphuset och blir upptryckt mot väggen. Krävande, hungrigt och med all saknad kysser han mig. Vi andas tungt och han flämtar fram
-Det är inte samma sak utan dig.
Sträva ivriga händer, kalla från nattluften innanför mitt linne. I surrender och för ännu en sista gång rusar min puls i väg innan vi somnar. Bara en sista gång?
Heartless
Har du hört låten Heartless med Kanye?
Tänk på mig när du hör den.
Theme of my thoughts right now.
Självklart mötte jag upp Yvig till lunch. Det var sushi och det obligatoriska hånglet i korsning som är lite av vår grej. Det är något med oss och korsningar.
Och jag är inte dum, inte alls.
För även om Yvig får mig att må så hejdundrande bra och att få skratta bort en lunchtimma med honom på något sätt är värdefullt så ger jag honom så mycket av min tid bara för att jag på någon nivå har fått 'konkurrens'.
För att hon, Virrig, inte ska gå runt och tro saker.
Yvig blir ett litet nystan jag bollar runt med, vilket han inte har något emot för han får ju faktiskt äran att vara med Yours Truly, och jag tror iallafall inte att han går och hoppas på mer. Beundrare kan man väl inte få för många av ändå?
Vidare, så var Yvig min fina kille. Den snälla. Den juste;a. Den som inte körde spelet, och så fick jag ändå reda på att han varvat mig under, vad jag såg som, vår mysigaste, mest innerliga period.
...And now he lost his soul, to a woman so heartless.
Jag önskar vi hade fel.
You dazzled me
Av ren respekt...
Story of my life.
Not that Lucky.
Varken ikväll eller i det stora hela.
Hjälten såg det på mig på en gång, och frågade hur det var fatt med mig.
Och jag kände hur hans vänstersida frös till när svaret kom; Det är bra, men...
Jag fick prata och förklara och långsamt kröp det fram att det var jag som lurat mig själv, att jag blånekat de självklara känslor han väcker i mig och trots att jag hela tiden vetat om vart hans begränsningar ligger har jag tittat förbi dem och försökt att leva i nuet.
En tid ifrån varandra fick mig att inse hur mycket jag behöver mina fantasier. Och mina drömmar, den känslan av att en gång räcka till, vara den outbytbara, kvinnan med stort k, som Bonden uttryckte det; en sådan man inte släpper taget om.
Jag har lagt all min romansa-tid hos Hjälten, vilket jag absolut har velat. Och när han delat sina historier med mig, de bittra, de glada, de långsökta så har jag känt mig utvald. Insläppt på alla sätt och vis. Precis som när vi somnat i något som kom att kallas för 'vår position', när vi skrattat åt varandra eller något fyndigt jag sagt ( I am funny, and you know it). Då har jag också känt att jag var där, mitt i honom och hans liv och jag trivdes med det.
Men i slutändan så visste jag att jag gjorde avkall på möjligheten att bli någons. Någons andra, någons självklara på alla plan. Jag har ju vetat sanningen hela tiden, och kanske är det vad som gör mig bitter? Att jag blundade och gjorde det mest idiotiskt tjejiga jag vet- jag hoppades att han en dag skulle se mig annorlunda.
Eller rent krasst, och jag hatar mig själv både för att jag tänkte så och för att jag använder det uttrycket, så kanske jag gick och väntade på honom? Insikten får mig att må illa, är jag inte bättre än så?
Vi gjorde rätt som bröt.
Ja.
Visst gjorde vi? Vem svarar på sådant?
Och jag väljer att tro på honom, när han höll om mig i en sista kram och sa till mig att han verkligen hoppas att jag en dag hittar det jag söker, att jag får göra en människa lycklig och bli lika lycklig själv. Jag väljer att tro honom när han bara vill mig väl. Och hoppas att han tror mig när jag, genom ett patetiskt litet blogginlägg tackar honom för att han hjälpt mig så långt på vägen att inse mitt eget värde. Jag hoppas han tror mig när jag nu låter honom veta hur jävla svårt det var att inte springa efter i trappan och ropa:
-Vänta! One for the road...
