Cup Of Tea

Plötsligt stannar du till, i vad du nu tagit dig för.
Om vi bara suttit nära varandra i en lila soffa eller älskat oss blodiga mot en husvägg, kanske är vi en meter i från varandra på en innerstadsbuss eller på varsin sida av ett matbord.
Du stannar upp och din blick låser sig likt en laserstråle på någon del av mig, möjligtvis ett nyckelben.
Jag frågar vad du tänker på och du svarar att du aldrig märkt hur vackra nyckelben jag har. Och att varje stund med Tea är att uppskatta och upptäcka en ny vinkel.

Hur ska du förstå vad dina ord gör med mig, ditt enda mål är att vara öppen, att inte lämna något kvar för mig att gissa mig till. Att inte lämna kvar något som lurar mig, att vara så pass rak att inte mitt förlorade sinne målar upp det där slottet, den där framtiden, den där tiden jag vill dela med dig.
Så hur ska du förstå att jag omöjligt kan trycka bort vad det är du säger, när jag försöker gardera mig och skratta bort dina komplimanger så kommer alltid nya.

Hur?
Att du pratar med mig är en komplimang, att du tar tag i min nacke och kysser mig är en heder och att jag får ta del av dig och hela ditt väsen är en ära.

Dina sanningar, mjuka som honung i varm mjölk varvad med karga verkligheter.
Inte låta Tea drömma.
Och jag måste backa, lämna sådant som är självklart för mig, av ren respekt för dig. Det är jag som saknar att röra dig när jag sträcker ut en hand i ett nattblått landskap av täcken och kuddar, det är jag som inte får dela dig, det är jag som står med huden ut och in, hjärtat i en svidande hand och inga tårar kvar när jag inser att din lycka finns inte i mig. Eller något jag kan erbjuda.
När du frågar något, är inte jag svaret och den informationen ekar mot min märg, mot min insida.

Men du hör inte det, för du behöver aldrig lyssna på mitt hjärta, du hör inte att varje slag lämnar en efterklang.
Och det är ditt namn.
En hjältes namn.