Jag önskar vi hade fel.

Jag skulle ge så mycket för att sova bakom dig inatt, tyngden av dina andetag efter att en sista gång ha känt trycket av dina fingrar kring min hals. Smset som inte blir skickat. Handen som, likt ett bränt barns, hålls innanför tröjan och inte sträcks ut. Oförmågan att slänga ett lilarandigt godispapper. Allt säger samma sak. Du fick mig att fly allt jag kämpat för att åstadkomma- och jag älskade det. Jag älskade allt du fick mig att känna! Nu saknar jag.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0