Cup Of Tea

Vad som skulle få mig att själv känna att nej. Nej. NEJ.

Det var ett ord, ett ord som beskriver en känsla. Ett ord, som lustigt nog, börjar på samma bokstav som det jag en gång hoppas på att få viska, ett ord som börjar på Ä.

Kanske för att det betyder så mycket, kanske för att det visar att det är kört, kanske för att jag själv känt det under så många år när jag tittat mig i spegeln och önskat mig bättre, önskat mig smalare.

Jag har spänt ögonen i min spegelbild och väst det, jag har gråtit framför min psykolog och anklagat mig själv för att vara ordets definition samtidigt som jag slagit mig i magen.

Det var mitt mantra under för många år, under vad som borde varit mina glada ungdomsår.

Jag är ett äckel.

Jag är äcklig.

Mannen som rotat sig och växt i mitt hjärta känner äckel inför mig.

Mannen som jag släppt närmare än lovligt, mannen som älskat med mig med alla sinnen på helspänn har sprättat upp min hud genom att borra in ett Ä-ord i min bröstkorg och snitta upp till hakan. Jag känner mig så, helt jävla utfläkt. Du har möjligheten att se rakt in i mig, i mitt pulserande innersta, i essensen av hela mitt väsen. Men det är tomt. Det ekar mot brustna revben.

Men det är i ren idioti jag tror att han lyssnar, sådant fanns det aldrig tid för.

Jag kommer inte förbi, oavsett anledning, oavsett om en hjälte inser sina misstag så var hans instinkt att äcklas. Av mig!
Av den som legat som en bomullstuss i hans famn, av den vars vinklar han aldrig tröttnat på att beundra, av den som skrattat med honom, av den som naken gränslat honom och leende låtit håret falla över hans huvud för att kyssa honom.

Det äcklar honom, för det är jag.