Cup Of Tea

Vid tåspetsarna gapade en ravin, och långt där över fanns du på andra sidan.

Om vi stått långt ifrån varandra förut så hade du vänt ryggen emot mig denna gång, det hade inte spelat någon roll om jag stått så nära att du känt min andedräkt i nacken, är du bortvänd så är du förlorad.

Och därmed, även jag.

Att allt ska upphöra, det vet jag. Är det nu det sker? Är det nu huden har brunnit färdigt och dina fingrar lämnar grådaskiga avtryck i askan som ligger likt ett puder över mitt kött? 
Är det nu mina ögon tappar sin glans och skimret din närhet gett mig sakta falnar?

Jag har lärt mig att ta det, men jag kommer stå här på min sida avgrunden och hoppas att du vänder dig om.

Om än så bara för att titta på mig.